Cyklistvansinne I

Återigen har man med risk för livet givit sig ut i den göteborgska cykeltrafiken. Som vanligt beter majoriteten av mina medcyklister sig som om alla trafikregler och lagar slutar att gälla när man sätter sig upp på velocipeden. Det cyklas utan ljus, utan att ge tecken, mot den tillåtna färdriktningen, på trottoarer, körs om till höger, självklart mot rött ljus - listan kan göras oändligt lång. Eftersom begrepp som hänsyn och interaktion bytts mot egoismens " - Jag måste komma först och jag bryr mig inte om hur jag gör det och framför allt skall inte min omgivning få utgöra ett hinder för min framfart"- så blir det som det blir. Livsfarligt för alla inblandade. Själv skulle jag vilja komma med en försynt propå som skulle kunna underlätta för oss, när vi cyklar på stadens cykelbanor. Vid tisdagsmorgonens cykelfärd tvingades en gående, vid ett vägbygge som krympte passagen, d.v.s. den gemensamma gång- och cykelbanan, att gena ut i min del av cykelbanan. Eftersom jag inte hade någon mötande cyklist, seglade jag då ut i den motsatta cykelbanan för att ge den gående rejält med utrymme när jag cyklade förbi. Precis när jag befinner mig mitt för fotgängaren sveper en Four-de -Trance-cyklist förbi mig, snävt och i hög hastighet på det smala utrymmet mellan mig och trottoarkanten.. Hur önskade jag inte då att han hade använt sin lilla ringklocka och förvarnat mig om sin omkörning. Men så kom jag på att dagens cyklister vill ha sina cyklar så lätta som möjligt så man kan hålla högsta möjliga fart. Därför tar man bort onödigt tyngande ting som ringklockan. Men jag tror att vi som har dem kvar, borde i högre utsträckning än nu klinga i vår lilla klocka vid omkörningar för att göra den omkörde uppmärksam på och förvarnad om att vi är på väg förbi.
Så kommer jag ihåg att vi gjorde förr...