Sten i glashus

Återigen har en av lokalbladets kolumnister glidit upp i falsett och högröstat anklagat Dilsa Demirbag Sten för lögn och faktaförvrängning. Kolumnistens sedvanliga metod, att ge läsaren delar av en tankegång utan att redovisa källa eller med direkta citat styrka sin tes, gjorde att hela kolumnen blev ett hatangrepp där läsaren riktigt såg framför sig kolumnistens av indignation högröda ansikte, dramatiskt kippande efter luft. Men så kan det gå när man inte har på fötter. Att då höja röst och tonläge är förvissa ett sätt att kollra bort omgivningen så densamma skall förledas tro att den dånande argumentationen inte är så substanslös som dem i själva verket är. Denna kolumnist är densamma som för ett år sedan, GP 2011014, kraftigt beljög en lärare hon haft och hängde ut densamma, för att straxt efteråt, GP 20110125, tvingas krypa till korset och erkänna att hon ljugit om läraren ifråga. Waldorf är inte den som i förstone skriver insändare eller på annat sätt påtalar galenskaper inom den tredje statsmakten. Som alla vet, får ju tidningens röst alltid sista ordet, men med ett så flagrant fall som detta, kunde harmen inte dämpas förrän ett mail till kulturredaktionen gått iväg för att påtala att kolumnisten helt saknar läsekretsens förtroende efter det senaste lögnaktiga påhoppet, och att anklaga en annan kolumnist och debattör för lögn, nog snarast slog tillbaka på GP och dess kolumnist. Hur är det man säger: man skall inte kasta sten när man sitter i glashus.....
För övrigt väntar Waldorf bara på en infam smädelse från damen ifråga. Det skulle vara likt henne!