Det är märkligt hur gamla välkända, trygga ting kan få en betydligt mer spännande nimbus beroende på i vilken situation man betraktar eller befinner sig i tinget i fråga. Reskamrat L och undertecknad – S. - hade efter 15 års ivrigt diskuterande äntligen gjort slag i saken: Kaliningrad, f.d. Königsberg, en närmast oåtkomlig rysk utpost skulle besökas, inte minst för att med egna ögon se och bedöma vad och varthän denna centralort i Kaliningrad Oblast är och är på väg.
Då en av oss inte uppskattar flygburen transport skulle resan Göteborg – Kaliningrad t.o.r. företas med tåg, varför vi, ett par av det moderna resandets Don Q. och Sancho Panza, denna septembereftermiddag träffades på Göteborgs Central; en välkänd grundbult i det lokala resandet som denna dag skimrade som sin like i Samarkand eller Istanbul: här och nu skulle en speciell tågresa in i det -nästan – okända starta.
En speciell känsla infinner sig hos resenärer när de hanterar en tjock bunt tågbiljetter som skall ta dem över hav och land och genom flera länder. Därför kändes det nästan genant att plocka fram bunten och låta konduktören vika fram den översta biljetten som bara skulle föra oss från Göteborg till Malmö. Då kändes det betydligt mer betryggande att börja ge sig på färdkosten som inte stod en picknickkorg i en Enid Blytonbok efter. Inte heller störde det särskilt mycket att Öresundstågs vagnar snarare bär drag överblivna lämningar från 60-talets svenska rälsbussflotta än moderna järnvägsvagnar. Maten och inte minst dryckerna smakade utmärkt, de senare hade valts ut för att på vi på ett festligt vis skulle kunna fira anträdandet av denna speciella resa, ja skulle man rent av kunna kalla det expedition?
Den duktige resande reportern Clas Thor skrev i slutet av 80-talet några mycket läsvärda böcker om Berlin, Prag och Budapest. I Berlinboken beskriver författaren en Europakarta på en vägg i Malmö C, som för länge sedan inspirerade och väckte fantasier hos oss på samma sätt som hos författare Thor. Dessvärre finns kartan inte längre kvar, men visst kittlar det lite extra när ”Berlinexpressen” rullar fram på ljustavlan. En tågresa som tar i bruk den klassiska, drygt hundraåriga färjerutten Trelleborg – Sassnitz kan få vilken modern resenär som helst att känna historiens vingslag och samhörighet med historiska medresenärer som August Strindberg och Lenin. Ni kan lita på att även vi tog detta tillfälle i akt att filosofera över resandets väsen i olika tider och under andra förutsättningar.
Före sovdags gavs det utrymme för en enkel kvällsvard varefter vi tog en nypa frisk luft – tillsammans med större delen av avgångens rökare - på F/S Sassnitz akterdäck. Nu hade mörkret lagt sig och en praktfull fullmåne åstadkom ett mäktigt silverblänk över Östersjöns vatten.
Få saker är mer stimulerande än att vakna i sin sovkupé och med Schaffnerns frukostkaffe på ingång se resmålets förstäder flimra förbi bakom rutan i det svaga gryningsljuset medan man förbereder morgonbestyren i det lilla tvättutrymmet, i detta fall ett handfat med tillhörande spegel. Det första mötet med Berlins nya och monumentala Hauptbahnhof blev närmast en chock. Malmötåget rullade in på bottenvåningen medan bagageförvaringen med sina skåp förlagts till tredje plan. Det krävs inte mycket till höjdskräck för att det skall suga rejält i magen när man i de många rulltrapporna förs upp till tredje våningen och bagagebefrielsens olika katakomber och skåp. Men bagageskåpens placering, avsides och i anslutning till bilgaraget ledde den här tidiga morgontimman även till ett överraskande och hastigt möte med några mindre förtroendeingivande yngre män med stirriga blickar, ett öppnat bagageskåp och några suspekta paket. Det i övrigt folktomma utrymmet blev plötsligt föga inbjudande och en snabb och något oordnad reträtt inleddes som ledde ytterligare en trappa upp och ett folktomt bagageutrymme. Dock, med tysk effektivitet går det därefter lätt och smidigt att avyttra väskorna och en rejäl frukost kunde intas på ett av stationens många matställen. Den dag som nu ligger framför oss skall komma att fyllas med fotvandringar av det mer monumentala slaget innan dagens höjdpunkt, Kaliningradexpressens avfärd 21:00.
Del 2 I vilken våra resenärer befinner sig i hetluften
De båda resenärerna återvände i MYCKET god tid till Berlin Hauptbahnhof för att inte något tillfälligt debacle skulle lägga krokben för avfärden 21:00. Perrongens vagnlägesbeskrivning fick det att kittla ännu mer i vår fantasi. Avbildat på tavlan framgick att sovvagnen till Kaliningrad gick främst i tågsättet, precis bakom loket och i vagnläge F. De bakomvarande sovvagnarna hade var och en sitt resmål och det var fjärran och fantasieggande ortnamn som gällde: Dnepopetrovsk, Charkov, Donetsk och Kiev. Här gällde det verkligen att kliva på rätt vagn för att inte hamna fullständigt fel. Vagnlägesbeskrivningen gjorde det lätt att hitta rätt vagn även om det ryska järnvägsbolaget direkt visade sin suveränitet genom att inte fjäska för väst och erbjuda text med latinska bokstäver. Nej, här gällde det att fräscha upp de – i alla fall halvhyggliga – kunskaperna i det kyrilliska alfabetet och Берлин — Калининград framstod som hyfsat lättförståeligt. Så började då embarkeringen. De flesta medresenärerna var uppenbarligen rysktalande, varför den lilla kön kom ombord utan några större bekymmer, men det var innan vagnens kvinnliga Schaffner och konduktör, fått tag i vår biljettbibba. Med stor noggrannhet och beslutsamhet kontrollerades merparten av alla biljetter, varefter hon efter några minuter, steg åt sidan och på så vis menade att vi var tillåtna att gå ombord. Dock, förstod vi efter en del gestikulerande, skulle biljettbunten återlämnas till oss först i ett senare skede.
Kupén var trivsamt inredd i ett blåmönstrat tyg och allt tydde på att det bara var tänkt två personer i kupén. En lättnad av flera skäl, medvetenheten om den egna fallenheten för snarkning skulle kunna vara ett viktigt sådant. Efter en inledande granskning av de inte alltför spatiösa utrymmena gjorde vi oss klara för natten. Ett aber var den höga värmen, den välvilliga utetemperaturen kryddades med ett glödhett element som spädde på graderna, som därmed gick upp gott och väl över utetemperaturen en svensk sommardag. Ett försök att dra ner kupefönstret ledde till den snabba slutsatsen att fönstret var fastsatt och icke kunde öppnas, icke heller fanns det något litet vädringsfönster. Vårt intresse för frisk, eller i alla fall svalare, luft ledde fram till ett av vagnskorridorens många fönster. Dessa visade sig till största delen likna kupéfönstret, medan det precis utanför den svebka kupédörren dock visade sig vara öppningsbart, men plomberat och fick bara slitas upp i händelse av livsfara. Den kyrilliska texten på skylten ovanför fönstret, antog vi deklarerade hur många tusen rubel det skulle kosta att — utan att fara för liv och lem förelåg - vräka upp fönstret och på så vis bryta plomberingen. Återstod den ryska huldran som ju skulle stå för passagerarnas välbefinnande de närmaste 19 timmarna. Ett utbyte av breda leenden och ett livligt kroppsspråk fick henne tillbaka till kupén, där gester och olika ljud användes för att få klarhet i hur man kunde få ner temperaturen. Efter att tyst besett de olika charaderna, ägnade hon sig åt en längre markerande paus varefter hon pekade upp i taket mot en fyrkantig plastlåda, till utseendet lik en uppochnervänd Floraask, med några märkliga urgröpningar längs sidorna.varefter följde ett enda ord, kort och koncist men med eftertryck: « - Klima!» Vi hade alltså att göra med en rysk klimatanläggning. Dock verkade den vara ur funktion eftersom hettan inte på något vis lindrades kommande nattimmar. Följden blev att vi slapp krångla med såväl pyjamasar som täcken och filtar. Den enda möjligheten att klara värmen och få lite sömn var att sova endast iförd kalsonger och möjligtvis använda påslakanet som skylande toga i den händelse att vår Schaffner ville kontrollera oss, alternativt återlämna vår värdefulla biljetthög. Det skulle visa sig att värmen skulle inte bli enda hindret för en god natts sömn. Sovvagnen var enligt en mängd anslag rökfri: rökning var förbjuden ombord. Detta något oryska förbud visade sig kringgås på det enklaste av sätt. Någon — chefen för de ryska sovvagnarna ? - hade placerat en askkopp på den metallskena där avgångsort och destination kungjordes på en blå plastskylt. Resultatet av denna innovation blev att merparten av vagnens ryska resenärer — och någon i realtid var femtonde minut, natten igenom — stod i det lilla utrymmet utanför toaletten och bolmade för president och moder Ryssland. Den nätta svängdörr ut till detta lilla utrymme som var placerad bara ett par meter från vår kupé, var av yppersta ryska kvalitet och gjorde minimalt motstånd vid minsta handtryckning. En gammal f.d.storrökare kunde tänka sig att det var av nostalgi som ögonen tårades av den papyrossrök som enkelt och intensivt -trots klimatanläggningen - sipprade in i vår kupé, men så var denna gång inte fallet.
Del 3 Framme vid målet
Vårt hotell
Enligt ett antal olika mätuppgifter är avståndet, bilvägen och inte fågelvägen, mellan Berlin och Kaliningrad 66 mil. I Sverige räknar vi med att köra den sträckan med bil på runt sju, åtta timmar, pauser inkluderade. När Deutsche Bahns sambandsman gällande våra biljettärenden presenterade tider och resedetaljer väckte det onekligen vår förvåning när ankomsttiden i Kaliningrad uppgavs till 16:00 på fredagen. Således skulle tågresan ta 19 timmar från det vi lämnat Berlin innan vi var framme vid vår resas mål. Emellertid kunde jag under nattens många vakna stunder konstatera att ett skäl till att det tog så lång tid också skulle kunna vara de talrika nattliga växlingarna när Polen genomkorsades. Då gäller det inte pengaväxling utan tågsättets ryckiga knyckar framåt och bakåt ackompanjerat av högjutt gnisslande och tunga, metalliska dunsar. Tågsättet innehöll inte så många vagnar att det bara kunde röra sig avknoppning av de vagnar som skulle färdas i en mer södergående riktning. En illvillig tanke dök upp i min sömndruckna hjärna om att stor(inter)nationellt grälande gjort att det ryska tågsättet inte skulle få färdas i behaglig hastighet mot sitt mål utan uppehållas i ett antal små järnvägslogistiska knutpunkter på den polska landsbygden. Nåja, alla dessa konspirationsteorier bleknade när tågsättet i gryningen närmade sig Elblag. Nu var det bara kilometrar kvar till den polska gränsstationen Gronowo. Om någon timma skulle vi så nå fram till Kaliningrad Oblast. Uppehållet vid gränsen kunde ju förutsättas bli långt och plötsligt blev tillvaron i kupén — och korridoren — mycket behagligare när dörrarna ut mot perrongen i Gronowo öppnades. Det var rätt skönt också att strosa fram på den polska perrongen, allt under allvarlig uppsikt av vår ryska Schaffner, på det att vi inte måtte smita eller missa inresan i Ryssland Den polska gränskontrollen var grundlig, men själva passkontrollerandet gick tämligen raskt, tack vare de bärbara datorerna. Efter en knapp timma var det så dags att krypa över gränslinjen för motsvarande kontroll på den ryska sidan. Passkontrollen var lika professionell och artig om än datorlös. Våra på konsulatet vid Sankt Sigfrids plan erhållna visa fann nåd inför granskande ögon och ett stilla lugn bredde ut sig. Däremot sjöd det av aktivitet utanför tåget, det mesta kontrollerades utifrån, men även våra kupéutrymmen fick sig en ordentlig genomgång. Dock slapp vi hundarna som endast gjorde utomhustjänst. Efter ytterligare halvannan timma var alla nöjda och vi kunde långsamt rulla in i oblasten. Efter de polska skogsområdena öppnade naturen upp med sankmarker och slätter, det var inte utan att man fick de masuriska träsken i tankarna. Men så, efter ytterligare en timma rullade vi in genom Kaliningrads södra förorter. Dominerande var de fabrikskomplex av sovjettyp som i många fall stod övergivna längs spåren, uppblandat med boningshus av 60-talskaraktär. Lite abrupt stannade tåget vid sin slutstation, stoppet kom väldigt plötsligt. Lite överraskade och storögt klev vi av på en öde perrong, nickade ett hej då till tågpersonalen - efter att jag strax innan och något nervös återfått alla våra biljetter - och började vår promenad mot nästa utmaning. Ännu var vi inte säkra på hur vi skulle kunna ta oss härifrån!
Del 4 «Hur tar man sig från Kaliningrad?»
Under reseplaneringens gång stod det genast klart att den enda osäkerhetsfaktorn när allt övrigt var ordnat: hotell, visum samt tågresor, var att sovvagnsbiljetterna från Kaliningrad till Berlin KUNDE ENDAST KÖPAS I RYSSLAND. Det var därför som de vi något spänt omedelbart började utforska Kalininggrads södra järnvägsstation i syfte att direkt köpa de hett åtrådda sovvagnsplatserna tillbaka till Berlin. Södra station visade sig vara en tämligen omfångsrik byggnad som trots att den byggts 1929 kändes som direkt sprungen ur sovjetstalinistisk 50-talsarkitektur. Nu låg bristen på rysk språkinlärning oss i fatet när det var dags för biljettköp, men de hjälpsamma damerna i de olika biljettluckor vi irrade till lyckades, trots viss misstro från de bägge västerlänningarna, dem att gå ut ur det folktomma annexet, för utrikes ankommande, runda huvudbyggnden och efter ytterligare några språkförbistrade förtvivlans frågebatterier låta sig lotsas till rätt lucka med hjälp av ett allt yvigare kroppsspråk. Det visade sig att den internationella gesten med två handflator hoppressade mot varann under högerkinden, samtidigt som huvudet stillsamt böjs åt höger och ögonlocken sluts, var gångbar även i Kaliningrad. Den unga ryskan i den internationella luckan förstod genast vad som önskades när hon försetts med uteresebiljett samt ett ivrigt upprepande: Berlin, Berlin. Dag och datum fungerade enligt pekmetoden och strax var det bara frågan om betalningen kvar. Reskamrat L. som hade hela reskassan i rubel i sin vård, hade passat på att bege sig på en egen liten upptäcktsfärd och var vid första påseende bortgången, men efter att den unga damen i luckan under tiden servat ett ungt par med två biljetter till Moskva, var rubelkassan återbördad och biljettransaktionen kunde avslutas. Till rätt stor lättnad — åtminstone för mig. Allt var nu klart för hemfärden. För att belysa den unga ryskans servicekänsla måste tilläggas, att ehuru hon inte behärskade de fyra språk som vi försökte kommunicera på - hon behärskade säkert flera andra som vi inte kunde, var hon ytterst mån om att vi skulle få rätt avgångstid klar för oss. Hon skrev ner på en extra lapp det, som — om vi inte hade informerat oss i förväg — hade varit hart när omöjligt att förstå: Kaliningrad i sin helhet ligger 1 timma före svensk tid, FÖRUTOM de bägge järnvägsstationerna som bägge använder Moskvatid, d.v.s. 2 timmar före och dessutom: för alla avgång- och ankomsttider gäller Moskvatid! Så när vi väl ställt om våra klockor till Kaliningradtid, var det viktigt att komma ihåg att dygnets enda förbindelse tillbaka till Berlin har en avgångstid ytterligare 1 timma tidigare! En sifferekvation endast snäppet mer komplicerad än hanteringen av den svenska sommar- alternativt vintertiden.
Alltnog; biljetterna var i hamn så det var med lätta steg vi klev ut ur stationen för att möta våra drömmars mål; vi var äntligen framme.
Del 5 Hur är här egentligen?
Det var onekligen med stora ögon och dito fascination vi insöp den första Kaliningradatmosfären. Den sovjetiska andan gjorde sig direkt påmind, med en sovjetisk jättekraschan på stationsbyggnaden och Igor Kalinin stående monumentalstaty framför, vakandes över ett torg och gator vars underhåll och beläggning lämnade en hel del övrigt att önska. Min önskan att ta mig till fots till det förbokade hotellet gav oss chansen till ett första möte med Kaliningrad 2011. Spårvagnar och trådbussar snurrade runt järnvägstorget, taxibilarna i taxikön framför stationen var genomgående av västmodell och höll god standard. Den övriga delen av bilparken verkade mer ålderstigen och bilavgaserna var märkbara där vi tog oss fram på de gropiga och klent asfalterade kullerstenstrottoarerna. Likt en vålnad ur det förgångna dök hastigt en stor Leninstaty — flyttad från platsen framför Norra station - upp på en undanskymd plats som inte riktigt levde upp till vare sig statyns eller föremålets tidigare status. Om bostadshus, affärer och gatumiljörna gjorde ett slitet intryck under promenaden, förändrades allt när vi närmade oss hotellet och när bebyggelsen nere vid floden Pregolja/Pregel dök upp i blickfånget: vackra renoverade eller nybyggda hus som speglade sig i floden och i fonden domen på Kants ö. Det blev en snabb incheckning på det ultramoderna hotellet innan det var dags för det första utforskandet av staden. I skön sensommarsol promenerade vi längs vattnet och kryssade mellan flera lyckliga brudpar som firade det äkta ståndet med att låsa fast sitt eget hänglås, med parets initialer påritade, på broräckena över vattnet.
Efter bara fem minuter var vi så framme vid domen och resans mål: Immanuel Kants grav. Sarkofagen är placerad utmed domens norrsida och ett första tankeutbyte kring Kants betydelse tog sin början. Men nyfikna som vi var på staden, fortsatte vi omgående- Kant skulle uppmärksammas mer rejält på söndagen innan avfärd - vårt utforskande och promenerade över den gröna och idylliska ön , som skall ha varit en enda sönderbombad grusplan efter kriget, upp på den stora leden in och ut ur staden: Leninskij Prospekt. Medan solen höll på att gå ner i en Östersjö som vi bara anade bakom alla master i fjärran, stod bilköerna så gott som stilla i fredagsrusningen och bilavgaserna var faktiskt riktigt besvärande. Men vi stretade på uppför backen och stod straxt utanför ett köpcentrum av göteborgskt snitt, mitt bland låga trevåningshus med småbutiker i bottenplan. Faktiskt utgjorde dessa kontraster en bra och tämligen sann sinnebild av Kaliningrad år 2011: hela 1900-talets historia, visserligen med tonvikt på efterkrigstidens sovjetepok, blandas närmast brutalt med ultramodern västerländsk design, arkitektur, mode, ja i allt som tänkas kan. Medan dagens sista solstrålar försvann ägnade vi oss åt lite shopping för att, till ackompanjemang av fredagskvällstrafikens kakafoni, strosa tillbaka till hotellet. Vi försäkrade varann vid kvällens middag i hotellets vackra matsal, att det första intryck staden gjort hade varit gott. Plus att väderleksrapporten lovat oss fortsatt vackert och varmt väder inför lördagens expeditionsutforskningar.
Del 6 En lördag i Kaliningrad
Väderlekstjänsterna på nätet hade rätt: sol och 20 grader — en perfekt dag för våra nyfikna vandringar. En grov plan för några olika hållpunkter fanns i Reiseleiterns -min - bakficka men först skulle favorittransportmedlet spårvagn ta oss norrut mot stadens stora saluhall. Denna visade sig vara av centraleuropeisk karaktär och den mer makalösa sorten; officiell och inofficiell, ute och inne, allt över ett rejält stort område. Under tak fanns flera stora hallar: en för kött, en för fisk, en för frukt och grönt samt en inte så liten för ost och mejeriprodukter. Till detta alla små stånd och bodar som upptog hallarnas yttersidor men dessutom små bord och stånd med företrädesvis ryska gummor på alla lediga ytor, i alla mellanrum. Till yttermera visso, på gatorna bakom alla officiella stånd och hallar fanns ytterligare en folkets — inofficiella - marknad. Ett myller av prylar, varav några trotsade all beskrivning, som låg på marken, på bilhuvar, små sockerlådor, ja allt som kunde öka chansen för affär. Men vi vände utbudet av rostiga gamla verktyg ryggen och drog oss vidare förbi små stånd som exploderade i färg av frukt, grönt och blommor. Ute ur marknadsområdet och på väg mot den nybyggda ortodoxa katedralen gavs ytterligare shoppingmöjligheter, det som några små gummor den här gången hade brett ut på en handduk på trottoaren, var hemstickade vintervantar.
Segerplatsen framför Norra station utgör ett bra exempel på hur staden förändrats det senaste decenniet. Den imposanta Leninstatyn har flyttats närmare Södra station, och därmed en mer undanskymd placering, medan torget öppnats och överskuggas av Kristus Frälsarens katedral, en nybyggd ortodox helgedom — färdigställd 2006, lagom till stadens 750-årsjubileum - som skall vara Rysslands näst största! Granne med torget ligger en makalös shopping mall i tonat glas och stål där biffiga vakter i entréerna ser till att vilket riff-raff som helst inte kommer in och strosar bland prestigeboutiquer med huvudkontor i Paris och Milano. Parkeringsplatserna utanför var fylld till sista plats av stadsjeepar av senaste värstingmodell. Även dessa hade tonade rutor.
Det är inte lätt att hitta resguider eller annan information för turister, men den knapphändiga litteratur som finns är entydig i sin rekommendation av stadens mest sevärda företeelse: stadsdelen Amalienau, ett villaområde i västra Kaliningrad som undkom det mesta av krigets förödelse och som därefter bebotts av kommunistpartiets och den ryska flottbasens översta skikt.För nyfikna och vetgiriga långpromenerare som vi var det dessutom intressant att ta sig dit till fots. Från Segertorget följer man bara Prospect Mira västerut, en promenad som visar samma mångfacetterade verklighet som det gamla Königsberg förvandling till Kaliningrad resulterat i. Man passerar Schillerstatyn mitt emot Dramatiska Teatern, Königsbergs klassiska Zoo samt inte minst Kosmonautmonumentet, till minne av de två kosmonauterna med rötter i staden. Längs hela Mira blandas gammalt och nytt, inte minst en mängd moderna restauranger och fik som är tilltalande inte bara i arkitektur och design utan också vad gäller utbud och service. Cruissant-café var ett sådant, strategiskt placerat, modernt vattenhål, där fötter kunde vilas, kartor kunde studeras och samtal föras medan det smuttades på kaffe med tillbehör. Men bara kort efter förfriskningspausen ändrar den breda gatan karaktär, noggrannt utplanterade träd ger gatan en air av boulevard och flervångingshusen i betong ger plats åt villor, mestadels i trä och med flera våningar med många rum, och inte minst tillhörande trädgårdar. Färgrikedomen är påfallande liksom det faktum att de flesta idag verkade användas för samhälleliga ändamål som förskolor o.dyl. Det ena huset var mer fascinerande än det andra och Pippi Långstrumps Villa Villekulla dök gång på gång upp i tankarna när vi stod vid trädstaketen och beundrade gammal snickarglädje och grönskande trä(dgårds)prakt.
Så var då alla alla punkter utom en i «att-göra-listan» avbockade. Återstod bara att kliva på en spårvagn för att i eftermiddagensolen ta sig mot hotellet. De kaliningradska spårvagnarna använder sig, förutom av ett billigt och lättförståeligt biljettsystem, av konduktörssystemet, ett system som vanligtvis fungerar alldeles utmärkt men där vi råkade ut för ett flagrant undantag, som i skydd av sin antydda oförmåga att förstå annat än ryska, återföll i gammalt klassiskt beteende och förverkade den rejält tilltagna växel vi skulle haft efter att ha betalat med en stor sedel. Det förmådde dock inte sänka vårt humör nämnvärt, det var ju undantaget som bekräftar regeln, men vi kunde konstatera att vissa beteenden är sig lika , oavsett tid och plats.
kaffe med dopp på ett av Kaliningrads fashionabla kaféer
Del 7 Königsberg — auf wiedersehen!
Så vaknade vi då söndag morgon, dagen för vår avresa. Kvällen före hade avslutats med ytterligare en utmärkt middag på hotellet, en middag som fick oss att ta med oss hem den ryska vanan att inta en rejäl soppa före huvudrätten. När allting var packat och klart hade vi ett sista uppdrag: att hedra Immanuel Kant vid dennes grav. En sista promenad i solen bort till ön och en mera noggrann studie av den efter kriget återuppbyggda domen. Vid Kants grav hedrades den store filosofen med högläsning ur «Kritik av det rena förnuftet» men dessvärre fick hedersbetygelserna, till vilka hörde kubanska cigarrer och cognac, avbrytas då några tyska turistgrupper vällde in under ledning av en pratglad guide och den stilla stunden var förbi.Men det gladde oss samtidigt att minnet av den stora filosofen lever till den grad att turistgrupper besöker hans grav, men samtidigt måste erkännas att konkurrensen vad gäller turistmål i staden inte är mördande! Vårt avbrutna Kantfirande hindrade oss inte från att fortsatt till fots utforska delar av Leninskij Prospekt, handla i de små kioskerna och äta lunch på ytterligare ett alldeles utmärkt näringsställe, World Café. Efter lunch var det så dags att hämta bagaget och bege sig till Södra station. För en person som jag som hellre kommer en halvtimma för tidigt än 30 sekunder för sent, är tåg med avgångstid enligt Moskvatid en osäkerhetsfaktor. Vi kan nöja oss med att konstatera att en hel del tid användes under söndagseftermiddagen till att studera folklivet på Igor Kalinins plats, i bekväm närhet - 50 meter - av stationen.
Tåget från de ryska stäpperna, Kiev och Dnepopetrovsk gled punktligt in till vår perrong och den ryska sovvagnen kändes som en kär gammal vän. Dagens rara Schaffner var betydligt gladlyntare än ditresans, medan det blåmönstrade tyget, klimatanläggningen och rökföbudet kändes igen från ditresan. Men vad gjorde väl det!? Allting gick så mycket lättare och fortare: gränskontroller, passavsyn, biljettklippning — vi fick t.o.m. behålla biljettbibban — och de polska växlingarna. Efter 12 timmar var vi tillbaka i Berlin, hann precis äta en stadig frukost innan det var dags att borda ett tyskt höghastighetståg och efter ytterligare ett byte klev vi av i Göteborg 30 timmar efter att vi lämnat den stad som inte bara i våra sinnen , utan även i sin egen självbild, är på väg att återta det namn den haft i 700 år : Königsberg.
