OPERATION WOLFSSCHANZE - dag 3

 
Knappt var frukosten äten innan kosan styrdes mot resans huvudmål: Wolfsschanze. Hitler beordrade 1940 byggandet av en operationsbas för krigföringen i öster, inkluderat en mängd bunkrar som skulle utgöra skydd vid eventuella luftanfall. Området, som låg så långt österut det gick i tredje Riket, i Ostpreussens östligaste utkanter, fick namnet Wolfsschanze, Varglyan. Här tillbringade Hitler merparten av sin tid under åren fram till den sovjetiska framryckningen.

Hitlers bunker..13 m hög i betong...

Martin Bormans bunker

  Det var också här som greve von Stauffenberg den 20 juli 1944 genomförde det bombattentat, som bara genom en ödets nyck undgick att döda Hitler. Efter att ryssarna ockuperat området och överlämnat det till den nya Folkrepubliken Polen, försökte man spränga bort bunkrarna, men den nazityska konsten att bygga i betong var så kraftfull, att kostnaderna för att förinta området framstod som astronomiska och området läts förfalla. Mellan åren 1945 - 1955 omkom åtskilliga polska minröjare när man försökte säkra det minerade området. Efter att Polen fått ett demokratiskt styre, öppnade man området för turism och idag är området också en plats som ägnas åt motståndet mot nazismen och hyllar de modiga män som under von Stauffenbergs ledning försökte befria det tyska folket från Hitler.

general Wilhelm Keitls bunker...

När man med egna ögon ser det enorma området och de enorma bunkerbyggnaderna inser man också Hitlers storhetsvansinne. Ytterligare en pusselbit av kunskap läggs till de övriga som formar bilden av det tyska styret under 30- och halva 40-talen.

Expeditionen är i mål!

Eftertänksamma och lite skakade satte sig Statler & Waldorf i  bilen för dagens andra ruinvisit: Den masuriska kanalen. Kontakter med Jan Jörnmark hade gett en geografisk riktpunkt och se, vid Lesniewo, återfanns två av de första slussarna i det märkliga projektet att bygga en kanal från de masuriska träsken - eller sjöarna om man vill vara snäll - ner till Königsberg ute vid Östersjön, 111 meter lägre ned.

 

13 m höga slussen i Liesnowo

Just det här partiet användes av nazisterna till offentliga nödhjälpsarbeten och det var med förundran de griniga gamla herrarna tog del av slusskonstruktioner, mer än 10, j kanske 12 meter höga, övervuxna, fulla av stillastående dyvatten. För i början av 40-talet insåg t.o.m. nazisterna att tiden sprungit ifrån detta vattenvägsprojekt som då var 70 år gammalt och hade kostat hundratals miljoner mark. Sålunda föll det dittills byggda i glömska och naturen tog tillbaka mer och mer för att idag visa upp en nästan helt överväxt kanaldel, men där slussarnas storlek gör att de ännu i hundra år kommer att synas i den frodiga vegetationen.


   Med således bägge målen uppfyllda startade så resan mot ett nytt land och en ny huvudstad: Litauen och Vilnius. Då båda de griniga herrarna uppskattar det lilla och naturnära resandet, företogs den första delen av resan i österled på de minsta av småvägar, men efter ett par smala kullerstensmil i lustempo, som trots långsamheten allvarligt tärde på herrarnas inre organ, blev målet: största möjliga vägar med lägsta möjliga nummer! Några timmar senare och en efter en sen men snabb hamburgermiddag på en världsomspännande kedja, korsade vi gränsen till Litauen straxt för 18-slaget och kom till vårt hotell I Vilnius Gamla Stad lite drygt två timmar senare. Ett par öl och en middag senare kunde konstateras att det mörklagda centrum vi sett under en snabb kvällspromenad kräver ett bättre utforskande i dagsljus. Det får bli i morgon.